myblackbird.blogg.se

Dröm blir till mardröm - oneshot

En fråga jag fick. Självklart skrattade alla, lärare upprepade. Vad betyder dröm blir till mardröm för mig?
Dröm blir till mardröm ser jag inte som de drömmar man har när man sover, utan nej. Mer som verklighet blir overklig. Tänk såhär. Du ser bokhyllan i ditt rum, den står där och kommer alltid stå där. Och den toppen filmen som står på mittersta hyllplan som du har sett tusen gånger och kommer se den flera gånger. Den finns där. Skivan ligger i fodralet, det vet du eftersom du har sett den de där tusen gångerna. Boken på vinden är dammig eftersom ingen har rört den, men den ligger där. Du ringer en kompis, du vet att hon kommer svara om du ringer non-stop. Din andra kompis svara alltid på dina sms. Den tredje kompisen försöker du ringa ... men abonnenten finns inte. Nummret finns inte. Du ringer igen. Fortfarande så finns den inte.

Fundersam går du till ditt rum, men bokhyllan står inte i hörnet. För den finns inte. Filmen är inte kvar för bokhyllan är borta. Men filmen hade aldrig spelats in ... den finns inte. Skivan i fodralet existera inte, för fodralet finns inte. Dammet på den gamla boken finns inte, för du har ingen vind. Du går till den tredje kompisens skrik gula hus. Det står ett hus där, men det är fel. Den är röd. Det gula huset finns inte längre. Garaget din kompis hade, finns inte. För det är fel hus. Det var inte hennes hus.

Du får panik och letar upp din kompis mamma. Hon står på gatan, i regnet utan paraply. Hon står där, men det är som ett skal. Hon ler, men inte med ögonen. För glädjen finns inte längre. Hon är som ett tomt skal. Som äggskal. Ägget finns inte, bara skalet. För det ligger krossat på golvet.

Dröm blir till mardröm. Verklighet blir overkligt.

Overkligt att du kommer se ett flygplansvrak utanför din skola, för den möjligheten finns inte på din karta. Att en dag så finns inte skolbyggnaden, för den möjligheten är overklig.
Samma sak här.

Din mattelärare från lågstadiet ringer, ni har inte pratat på två år ... minst. Frågar hur jag har det.

Tystnade som uppstår då verkligheten blir overklig. En dröm som blir till mardröm. Min bästa kompis finns inte. Bokhyllan är borta. Filmen som aldrig spelades in. Dammet på den förbannade boken finns inte. Hon finns inte. För hon är död.

Saken du letade efter i veckor hittar du. Boken som gick sönder är lagad. Din kompis är på semester men kommer snart hem.

Men inte min kompis. Hon kommer aldrig reta mig - skratta åt mig - le mot mig - sakna mig - ringa mig - krama mig. För hon finns inte. Den biten på min karta är borta. Hon existera inte längre. För hon dog i en brand. På grund av ett Jävla element. Därför finns inte hon längre, för hon dog. Jag har letat efter henne i en timme, ringt till henne, messat till henne. För vi skulle ha en filmkväll imon. Men hon har varit död i tre timmar. Hon finns inte. Hon kommer aldrig mer att finnas. Jag kommer aldrig mer se min bästa kompis för hon är död. D.Ö.D

Omöjligt! Overkligt. Osannolikt!

Den värld vi lever i är en dröm. Men min Dröm blev till Mardröm!

Taggar: Oneshot, Sorglig, kort novell, smärta, sorg, true story;

Innan jag var Död

- som sagt om ni kommentera så låt bli grammatiken, tempus osv plz -

My tears fell because you was taken away from me, but thn you came back just to say "I Love You"

Vi skrattade i kör då vi gick genom korridoren, jag kastade flera blickar mot fönsterna. Kände blickarna jag inte kunde se. Innan jag fortsatte framåt. Inte bara det, efter skolan skulle jag gå bort till gymmet. Ganska långt att gå, i tystnad gick jag bort mot lokalen. Passerade cyklister och gående par. Fåglarna som reste sig från träden och flög över himlen. Skorna som mjukt slog i marken för varje steg, gatlyktorna var tända och gav mig en följande skugga. Jag visste att det var min, men det fick mig att vända mig om då och då. Kasta blickar mot lägenheterna och reagera så fort det knastrade ovanligt mycket. Men varje gång jag vände mig om, så var jag själv. En plastpåse skrämde mig då den kom flygandes över vägen. Jag suckade trött och körde mitt pass.

Väl hemma låste jag dörren snabbt bakom mig, stängde in mig på rummet och skrev klart lappen. Skakade och somnade rädd. Mina vänner märkte skillnaden, min pojkvän märkte den först. Jag blev tystare, jag mådde sämre, jag åt mindre och mindre. Jag blev blek och tyst. Jag var ett vandrande spöke på skolan dag efter dag. Jag tog mina saker för att promenera hem för veckan, jag gick långsamt, jag hade förlorat något. Jag kände det, min pojkvän svarade inte på sms. Det var som om han plötsligt inte fanns längre, som om han var en vild fantasi. De skarpa ljuset bländade mig ...

~Pojkvännen~

Nyheterna om händelsen fick honom att ta upp telefonen, även om han läste messen han hade fått, så satte han handen över munnen. Kunde inte vara möjligt! Tittade på apparaterna som pep och blinkade, såg kroppen under lakanet. Men vågade inte gå närmare sjuksängen. Vågade inte se hennes ansikte. Lappen brände i hans bakficka och läkarna kom in. Gav bara dåliga nyheter. Hon skulle inte vakna, hon var fast i koma. Tills kroppen ger upp. Slangar, sladdar var i en röra för honom. De ledde in under lakanet, runt om och mot apparater. Föräldrarna kom in, men han kunde inte möta deras blickar. Hans fel ... han skulle möta upp henne hemma. Men ... Tårarna rann. Han hade förlorat den enda som accepterade honom och älskade honom. Den enda som förstod honom.

Varje dag i en månad, lade han en ros på bordet i hennes rum, på sjukhuset. Det hade blivit många. Vissna som friska. Föräldrarna hade tagit beslutet att stänga av maskinen som höll henne vid livet. Han tog upp papperslappen och brast i gråt.

"Att se samma syn varje dag på bussen, att vara bland samma människor, åka samma turer och se samma utsikt under skolåren. Man vande sig helt enkelt, man hade inte så mycket till val. Känna den kalla luften bli varm och kvav. Skolan som passerade dag efter dag, och kompisarna som varje dag skrattade med mig och åt mig. Att det skulle ändras trodde jag aldrig var möjligt. Ingen trodde på mig, om obehaget jag kände. Om känslan om att vara förföljd. Varje dag, oavsett vart jag befann mig. Jagade mig till sömns. Nätter då jag har vaknat upp och höra andetag omkring mig. Men nej, jag var paranoid. Jag hade sett för mycket film. Var de svar jag fick. Men jag vågade inte berätta för dig, du betyder så mycket. Och rädslan om att du skulle lämna mig som en galen flickvän, fick det att göra ont. Men rädslan försvinner inte. Det gör den aldrig. Jag vågade inte berätta, men jag ville. Att du skulle hitta denna lappen, var en vild gissning. Jag hade en dålig känsla, som om jag hade förlorat dig. Jag skrev detta, samma kväll som jag gömde den. Jag hoppas att när du finner denna lapp, ringer du mig och vi skrattar ihop åt den. Jag hoppas verkligen det. Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Kram Cecilia "

Han plockade upp telefonen slog hennes nummer men kunde inte trycka på ring. Han slog upp blicken, för hon låg ju där. Läkarna sträckte sig för att stänga av maskinen. Han viskade lågt; "Jag kommer alltid att älska dig." Han vände sig om och lade ner lappen. "Jag kommer leva för oss båda." Föräldrarna skyllde på sig själva. Hon hade ju sagt saker till dem som hon inte hade sagt till honom. Han gav inte föräldrarna skulden. Utan han gav skulden på sig själv. Han borde förstått att något inte var rätt. Pipande blev svagare och blev till ett sorgset gällt ljud.

Ljuden därefter blev som en explosion i rummet. Läkaren trycket på en massa knappar, folk strömmade in i rummet och han blev knuffade vänligt åt sidan. Föräldrarna stirrade chockat på alla läkare. Synen han fick, då de drog bort lakanet fick honom att slå ner blicken. Men bort mot apparaten såg han, vågor. Vågor? Nej hjärtslag! Hennes kropp reagerade och ögonen öppnades stort upp, stirrade i taket och hon fick en plast - påsliknande för munnen ... syrgas! Han vaknade till och tog sig fram till henne, tog hennes hand och växlade blicken mellan apparaten och läkaren. Maskinen, de stängde av maskinen ...?

~Cecilia~

Smärtan i varje andetag och trycket som tvingade mig att andas, fick mig att vilja kräkas. Bröstkorgen brände och högg när luften fyllde lungorna. Jag hostade, men trycket var kvar. Tvingade mig att andas. Ögonen sved men jag blinkade bort smärtan. Andningen var den som tog mest energi. Jag ville blunda men en varm hand, nästan brännande mot min kalla hand fick mig att vrida svagt på huvudet. Där stod han, rödögd och viskade.

"Jag lämnar dig aldrig ..."

Taggar: Poem, Poesi, Sorglig, Tears, Tårar, kort novell, noveller;